Beriths reflux och sväljsvårigheter gjorde att hon inte stod ut längre

Dagligen behövde Berith rusa till toaletten när maten rann upp ur svalget. Läkaren diagnostiserade henne med diafragmabråck, men sade att det inte fanns någon behandling.

”Inledningsvis smög Rolf (Beriths man, du kan läsa Rolfs berättelse här) och jag med våra träningsredskap inför omgivningen, men i takt med att vi kände att träningen gav resultat började vi berätta för omgivningen om IQoro.

Jag tog med mig min IQoro till jobbet som förskolelärare och Rolf tog med sig sin till advokatkontoret. Idag är IQoro en del av vår gemensamma vardag och alla vet att vi tränar före våra måltider.

Långvarig hosta och reflux

För mig började problemen med att min långvariga ret- och slemhosta, successivt övergick till reflux. Till slut blev det som att leva med en bakåtvänd köttkvarn i mellangärdet.

Så gott som dagligen gjorde maten en kullerbytta och det var bara att rusa på toaletten och stå där med öppen mun och låta allt rinna ur mig. Fruktansvärt!

Problematisk vardag på arbetsplatsen

Familjen vande sig vid att det här var en del av min vardag och inför barnen på förskolan där jag arbetar hade jag lärt mig att smuggla ner mina utspottade tuggor i högar med hushållspapper.

Men en dag vid lunchen tog det tvärstopp. Jag blev rädd, fick ångest och panikkänslor, tänkte att jag aldrig mer skulle kunna äta och dricka normaliserat igen. Jag hade nått botten på vad jag stod ut med.

Den läkare jag besökte sa att jag led av ett diafragmabråck, men åt det fanns inget annat än syradämpande läkemedel, fick jag höra.

Fast jag hade redan innan läst flera artiklar om något som hette IQoro, ett neuromuskulärt träningsredskap som påstod sig hjälpa mot rethosta, sväljsvårigheter, halsbränna och reflux. Jag hade ju inget annat än pengarna att förlora så jag beställde en. Det blev utan tvekan en vändpunkt.

Mardrömmen bleknade

Efter några veckors konsekvent träning tre gånger per dag före måltid kände jag en påtaglig förbättring. Den dagliga mardrömmen med att stå lutad över toalettstolen bleknade. Idag minns jag inte ens när det hände senast.”

Berith Sjöberg, förskolelärare, Stockholm