Gabriella med Cerebral Pares förbättrade språkutvecklingen

Gabriellas mamma Susanne Södermark från Hudiksvall berättar själv historien om en tuff resa för familjen:

”Gabriella föddes frisk men tvingades till akutoperation som nyfödd på grund av en förträngning på tolvfingertarmen. Tyvärr drabbades Gabriella av cirkulationsproblem med påföljande krampanfall och ville inte vakna upp.

Som katolik och mamma, kände jag att det var viktigt med ett dop utifall vi inte skulle få behålla vår dotter. Men mitt under dopceremonin slog Gabriella upp sina ögon och vår lycka var total.

Gabriellas utveckling var inte som andra barns

Vi märkte ganska snart att hon inte utvecklades normalt. Jag arbetar själv inom vården och misstänkte att något inte stod rätt till. Hon dreglade mycket, hade svårt att svälja, var slapp i ena sidan och ostadig.

Det tog mig och min make Staffan tio månader innan vi blev tagna på allvar. Slutligen konstaterades det att Gabriella hade Cerebral Pares med en förslappning i vänster sida. Gabriella var drygt 2 år första gången vi träffade Mary Hägg – forskaren bakom IQoro. Vi fortsatte sedan träffa henne ända fram till dess att Gabriella blev vuxen.

Vi visste att Gabriella skulle börja prata.

Mary var fast besluten på att få Gabriellas dreglingar att minska, att hon skulle lära sig stänga munnen samt att hitta metoder som skulle kunna bidra till hennes språkliga utveckling. För även om inte alla trodde på det, så visste vi föräldrar och Mary att Gabriella skulle börja prata en dag.

Till en början göt Mary gomplattor som byttes ut i takt med att Gabriella växte. Det var inga behandlingar som Gabriella njöt av direkt. Vi lärde oss även en muskeluppmjukande ansiktsmassage som Mary lärt sig under en forskningsresa till Argentina som var effektiv.

Träningen gav resultat

Det absoluta genombrottet kom när vi fick testa prototypen till IQoro. Gabriella gick då i ettan och efter bara en kort tids träning började det hända saker med den språkliga utvecklingen.

Sådant som Gabriella dittills bara tänkt, började forma sig till tydliga ord som bildade sammanhängande meningar. Hon hela ju hela tiden förstått, men inte haft de rätta muskulära förutsättningarna till att kunna forma orden.

Det var underbart! Utan IQoro hade Gabriella inte nått så långt som hon gjort i dag. Idag kan hon stänga munnen, hon har slutat dregla, blivit rörligare och kan äta och svälja utan problem.”

Och prata kan jag minsann också göra.

Men det är Gabriella själv som avslutar berättelsen:

”Och prata kan jag minsann också göra!”

Susanne Södermark, Hudiksvall